Den pågående Nato-debatten är hårt präglad av en akut rädsla baserad på Rysslands, som det beskrivs, plötsliga och irrationella anfall på sitt grannland Ukraina.

Rädslan finns på båda sidor i debatten:

De som är för ett Nato-medlemskap är rädda för att om Finland och Sverige av någon anledning skulle drabbas av rysk militär aggression, så står vi helt utan militärt skydd eller stöd från resten av världen.

De som är emot är rädda för att ett svenskt och/eller finskt Nato-medlemskap, för en sårad rysk björn, kan utgöra skäl nog för någon form av aggressiv handling mot dessa våra länder.

Det som kan förvåna oss mer eftertänksamma är den yrvakenhet som uppstod i och med Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari.

Putins ambitioner att kontrollera Ukraina och dess relationer till omvärlden kan knappast ha överraskat någon. Framför allt inte de politiker som nu plötsligt trumpetar ut att Sverige måste gå med nu! Annars är det slutet på Sverige som vi känner det.

Alliansfriheten har som princip tjänat Sverige väl under lång tid. Medlemskapet i EU och olika försvarssamarbeten har dock gjort att vi inte är så alliansfria längre och neutralitetstanken är sedan länge skrotad.

Omvärldsläget har också sakta men säkert förändrats. Gamla hotbilder har bytts mot nya, vilket gör att Sveriges försvarssamarbeten och vårt förhållande till Nato naturligtvis kan behöva omprövas.

Men denna omprövning måste i så fall hanteras med stor eftertanke och grundliga analyser av de långsiktiga konsekvenserna och försvarsmaktens egen förmåga. Vi kan inte, enbart baserat på det akuta säkerhetspolitiska läget, plötsligt kasta alla hittillsvarande principer och doktriner över ända.

Nato är ingen självskriven garant för sina medlemsstaters säkerhet (trots den omtalade artikel 5). Flera medlemsstater har också ett ”problematiskt” styrelseskick och skilda geopolitiska intressen. Risken att USA drar sig ur Nato om Donald Trump eller en liknande president tillträder är också uppenbar. Även Frankrike är en ”lös kanon” i sammanhanget med en politiskt starkt polariserad hållning till Nato, och då minskar den reella betydelsen av de så kallade säkerhetsgarantierna.

Det är dags att vuxna politiker tillsammans med duktiga säkerhetspolitiska experter sätter sig ner och diskuterar denna fråga grundligt och med ett långsiktigt perspektiv. Och det åstadkommer man inte på några veckor!

Jag säger därför nej till Nato, om frågan måste avgöras i närtid! Kanske, om frågan analyserats grundligt och utan den rädsla som nu tycks styra debatten.

En så viktig fråga som vårt lands säkerhetspolitiska hållning kan inte få avgöras av en önskan om att vinna kortsiktiga politiska poäng hos rädda medborgare under ett valår. Att som Ulf Kristersson och andra torgföra att man vill ta Sverige in i Nato bara för att visa Sveriges oberoende gentemot Ryssland, och därmed samtidigt sätta oss i en osäker beroendeställning till Nato, är ju inte särskilt konstruktivt.

Lennart Sohlberg (S), Mora