Fredag 10 juni – symboliskt nog studentdagen för de flesta i Dalarna! – fanns en riktigt, riktigt viktig artikel i vår tidning. Den berättade att det så kallade PPM-värdet nu hade nått 420. PPM betyder ”parts per million” och är vetenskapens mått på koldioxidhalten i atmosfären.

Jag lärde mig av den ledande klimatforskaren Jim Hansen att PPM-värdet absolut inte fick överstiga 350. I en artikel i en ledande vetenskaplig tidskrift framhöll Hansen, då vetenskaplig chef inom den amerikanska rymdstyrelsen Nasa, tillsammans med ett tiotal forskarkollegor från hela världen, att PPM-värdet inte borde ha fått överstiga 350 som hade befunnits vara den kritiska brytpunkten.

Vid den nivån, eller över, hade historiskt katastrofala lägen uppstått för den klimatologiska balansen.

När Hansen publicerade sin varningssignal hade PPM-värdet redan passerat 350. 1988 tog en ung senator vid namn Al Gore initiativet till att bjuda in Jim Hansen att tala om klimathotet i den amerikanska kongressen.

År 2008 tog jag initiativet till att förstärka varningssignalen genom att införa en helsidesannons i några världsledande tidningar såsom New York Times (med International Herald Tribune), Financial Times, Dagens Nyheter – och i vår tidning Falu-Kuriren.

En på den tiden ledande klimatdebattör, Bill McKibben, hade redan startat en påverkansrörelse med namnet ”350”. McKibben var på den tiden en miljörörelsens Greta Thunberg.

Både Hansen och McKibben besökte därefter Dalarna och talade vid Tällberg Forum.

Men idag har alltså utsläppsökningarna resulterat i ett PPM-värde på över 420 – och det är i växande.

Parisavtalet stipulerar som mål att den genomsnittliga temperaturökningen i atmosfären inte får överstiga 1,5 grader Celsius. Detta är ett utslag av önsketänkande.

För att bättre förstå de processer den ökande uppvärmningen sätter igång for jag runt för att med egna ögon se och förstå förändringarna. Jag reste flera år till Grönland, till isfjorden vid Ilulissat. Där var glaciärsmältningen i full gång.

Isavsmältningens dynamik var redan igångsatt och skulle inte kunna hejdas, ens med sjunkande PPM-tal. Den lever nu sitt eget liv. Människan har lossat på förtöjningen.

Samma dynamik kunde jag se i Amazonas regnskogar och i Ganges deltaområden.

Både politiken och näringslivet strör löften omkring sig om att ”skapa hållbarhet”. Men hållbarhet är bara en illusion.

Jorden har alltid, i alla sina drygt fem miljarder år, varit stadd i förändring, i evolution. Så också nu. Hållbarhet är ett politiskt löfte om att naturen alltid ska förbli som den var.

Politiken tar därför inte klimathotet på allvar. Om så hade varit fallet skulle den opinionsskärva som kallas Miljöpartiet inte ligga och stampa på 3-4 procent. Och alla partier skulle ha kunniga, engagerade och ansvarstagande politiker som frontfigurer. Men så är det inte.

Nyligen avhölls återigen ett av dessa globala miljömöten i Stockholm. Detta gick närmast spårlöst förbi svenska medier och svensk politisk debatt. Det finns alltså ingen grund för att ens nära förhoppningen om en vettig klimatpolitisk konsekvensanalys.

En sak är dock helt säker: Vi befinner oss nu i ett katastrofläge.