När ett lågtryck fördjupas ner mot 830-820 millibar bör man raskt gå inomhus, stänga fönster och dörrar och se till att man har vatten för några dagar framöver.

Om ytterligare ett lågtryck samtidigt närmar sig från annat håll och fördjupas mot 820 millibar är det verklig fara å färde.

Skulle ett tredje lågtryck vara på kollisionskurs mot de två andra får vi bereda oss på den perfekta stormen. En sådan är nu på väg med full kraft över våra mänskliga samhällen, producerad av oss själva.

De lågtryck som nu oundvikligen håller på att kollidera är – förutom klimatkrisen och överbefolkningen – ekonomin, maktanspråk och krig. Det ser med andra ord riktigt, riktigt mörkt ut.

Att tänka och handla långsiktigt utifrån de föreställningsvärldar de politiska makthavarna i dag förfogar över vore att binda fast oss vid ett fartyg som obevekligen är på kurs in i den perfekta stormens gap.

Varningssignalerna fullkomligt haglar över oss.

Skogsbränder i USA, södra Europa och Australien. Våldsamma översvämningar i Kina, Bangladesh och i östra Indien. Den grönländska inlandsisen smälter. Den västantarktiska inlandsisen bryts ner. Smältande glaciärer rasar ner för Alpernas sluttningar och mejar ner vandrande turister.

Värmeböljorna plågar Central- och Sydeuropa, liksom delar av Nordamerika.

Ja, försök ta in vad det innebär med bortåt tio dagar där temperaturen är 40–45 grader, vilket nu sker i Spanien och Portugal (SvD 13/7).

Även här i Sverige oroar sig bönderna (SVT Rapport 13/7). Blir det för varmt avstannar grödornas tillväxt.

Koldioxidtätheten i atmosfären har med råge passerat tröskelvärdet 350 ppm (parts per million) och är nu uppe i 420.

Den globala medeltemperaturen kommer snart att passera en ödesdiger ökning med två grader Celsius. Jorden blir alltmer otjänlig för mänskligt liv så som vi känner det i dag.

För nu rätt många år sedan åkte USA:s tidigare vice­president Al Gore jorden runt med sin film ”En obehaglig sanning”. Med suverän pedagogik redovisade han planetens nöd­läge.

Jag hade förmånen att träffa honom några gånger och leda samtal med politiker och industriledare om klimatkrisen.

Själv kom jag till en gryende insikt under 1960-talet genom böcker av Rachel Carson, Hans Palmstierna och Georg Borgström.

Borgström varnade för världens befolkningsutveckling. År 1800 passerade världens befolkning en miljard. Det tog över en miljon år att nå dit. Vi blev två miljarder 1930. Nu är vi åtta miljarder, på väg mot tio redan till år 2050.

Befolkningsökningen sker i första hand i fattiga länder där alla naturligen strävar efter att inte bara mätta munnar, utan också nå västvärldens lockande levnadsstandard.

Därför står vi nu i början av väldiga folkvandringar som drivs av klimatförändringarnas följdverkningar, men också av människors längtan efter överlevnad och kanske till och med ett bättre liv.

Vi människor behöver mat och energi. Vi behöver också andra råvaror som metaller och biomassa. Fördelningen av dessa tillgångar är ojämnt fördelad mellan världens länder. Därur stammar global orättvisa.

Den perfekta stormen kommer inte att kunna hanteras på ett fredligt och rationellt sätt med dagens och gårdagens politiska nationsbundna logik. Det kommer att krävas stora och genomgripande konstitutionella förändringar för att göra planeten beboelig. Vi kommer att behöva hjälpas åt. I dagsläget är vi inte politiskt beredda till en sådan solidaritet.

Klart är också att olika politiska system står emot varandra. De auktoritära mot de demokratiska. De rikare mot de fattigare. De med stor kunskap mot dem med svag utbildning.

De här knutarna måste lösas förutan förödande världskrig. Men detta kommer inte att gå med det nuvarande förhärskande politiska regelverken. De måste förändras på fredlig väg.

Detta är den stora uppgiften nästa generation politiker står inför: att göra upp med de nuvarande modellernas förödande tillkortakommanden och samtidigt uppfinna en ny konstitutionell verklighet som tar oss bortom nationalstaternas egoism och gränsbyggande.

Därför är nybyggandets tid inne. Detta är Greta-generationens stora uppgift. Det är bråttom! Inte tekniken, men däremot humanismen kan rädda oss.

Utan radikalt omtänkande kommer oundvikligen dagens hundra miljoner flyktingar att inom överskådlig tid växa till en miljard.

Om vi inte har kraften och modet att förändra vår förmåga att globalt och gemensamt bryta ner hindren för att lösa våra gemensamma problem är framtiden att frukta. Detta arbete måste påbörjas nu.

Många är de vetenskapsmän som pekat ut och varnat för den klimatologiska utvecklingen. Däremot är det ytterst få som försökt konkretisera konsekvenserna av det högst troliga misslyckandet i försöken att hejda och reversera klimat­förändringarnas dynamik.

Om detta – vår kommande framtid – sägs platt intet i svensk politik.