Replik på ”Vi blev alltså en kärnvapennation utan diskussion med medborgarna” av Maja Gilbert Westholm (V) den 22/7.

Som KD-riksdagsman på dalabänken under maj och juni, då NATO-frågan behandlades och debatterades, instämmer jag i påståendet om demokratisk förankring – men utifrån en synnerligen oklok konstitutionell tillämpning. I sakfrågan om svenskt medlemskap säger KD och jag ”ja” när vi nu ser hur Ryssland försöker krossa grannlandet Ukraina.

I otaliga samtal jag fört runtom i Dalarna är det knappast någon som är medveten om att Sveriges riksdag, det enda av folket direktvalda nationella politiska organet, de facto aldrig ens röstat om - och därmed aldrig sagt sitt ja till – en svensk anslutning till Nato.

Måndagen den 16 maj i år fördes förvisso en riksdagsdebatt i ärendet - med ett inlägg per parti, i huvudsak från partiledarna. I sin sammanfattning konstaterade statsministern Magdalena Andersson, som med hela sitt S-parti i motsats till KD, M, L och C gått till val på 2018 att hålla Sverige fortsatt alliansfritt, att det fanns en klar majoritet i riksdagen för att gå in med en ansökan.

Någon utskottsbehandling efter debatten den 16 maj eller därefter följande omröstning i sakfrågan, om svensk NATO-anslutning är riksdagsledamöternas uppfattning eller ej, ägde dock aldrig rum, endast ett (s)tatsministerns ”konstaterande”.

Rent konstitutionellt utgör dock en sådan formell behandling av detta historiska ärende inget regelbrott: Regeringen styr utrikespolitiken. Sveriges riksdag kommer att tillfrågas om att säga ja eller nej till anslutning till den västliga försvarsalliansen – fast först efter det att de 30 NATO-ländernas respektive parlament sagt sitt ja (oklart när), med andra ord sist av alla.

I det läget är det inte mycket att välja på för riksdagens ledamöter.

Att inte Sveriges 349 folkvalda ledamöter gavs rätten, och fick ta ansvaret, var och en personligen, inklusive oss tio på dalabänken, att i en beslutande omröstning förankra den svenska ansökan, är politiskt och demokratiskt långsiktigt oklokt och ovisligt.

Så gjorde inte, klokt nog, Finlands riksdag. Varje ledamot fick där ta ansvar och ge ett mandat: 188 ja mot 8 nej.

Ännu har dock ingen svensk riksdagsledamot tryckt på sin gröna ja-knapp, röda nej-knapp eller gula avstå-knapp om att vårt land skall bli medlem i Nordatlantpakten.

Inget framröstat mandat, inget personligt ställningstagande från oss varje enskild riksdagsledamot. Inget ansvar att utkräva.

Så kan vi inte ha det i vår svenska demokrati. Lär av Finland!

Lennart Sacrédeus (KD), Mora kommunfullmäktiges ordförande

–––

Har du något att säga? Här kan du enkelt skriva och skicka in en insändare eller debattartikel.