Sven var en man av bygden med sina rötter fast förankrade i den älvdalska myllan. Blyberg, där han föddes och växte upp, blev också den plats dit han senare återvände och levde fram till sin bortgång. Han älskade sitt Blyberg och det var den plats där han helst tillbringade sin tid, gärna sittande i en traktor, på en fyrhjuling eller en gräsklippare eller bara genom att finnas där och njuta av landskapet i bergen och skogen med sin familj.

Under sin yrkesverksamma karriär var Sven med familj bosatt i Falun, där han först arbetade på VIAK, för att därefter starta egen firma i samma bransch. Med åren blev han en uppskattad och ofta anlitad mätingenjör med hela Sverige som arbetsplats. Finurlig och nyfiken och ständigt funderande på tekniska frågor var Sven även utanför arbete en mästare på att skapa praktiska lösningar och hembyggen som kommer att finnas kvar i bruk långt efter hans

bortgång. Till skillnad från de flesta andra var tekniska manualer och beskrivningar något Sven gärna och länge fördjupade sig i.

Vid sidan av arbetslivet var idrott en mycket stor del av hans liv. Han var tidigt aktiv i Oxbergs IF i fotboll, och i ishockey i Evertsberg; senare i livet tog skidåkningen över. Flera Vasalopp och öppna spår hanns med, med familjen som dryckeslangare. I familjealbumen finns bevarade bilder från 1960-talet när han med tidsenlig utrustning och iförd flanellskjorta och toppluva stretar fram i vasaloppsspåret i bästa Sixten Jernberg-stil. Fram till hans bortgång var Vasaloppet, som utspelade sig där borta på andra sidan Österdalälven, en helig

stund framfor TV:n. Förutom skidor gick i princip all sport att titta på, i synnerhet ishockey med Leksands IF. Särskilt stolt var han senast i september i år när han fick se sitt barnbarn Esther tävla i Finnkampen på TV.

Efter att ha återvänt till Blyberg vid pensionen blev Sven med tiden en uppskattad del i lokallivet genom intensivt engagemang i jaktlag, byalag, bygdedagar, kyrkans kör och så vidare och därför en känd profil på byn. Ständigt redo att rycka ut för att ge omgivningen en hjälpande hand. Vi är därför många som kommer att sakna honom nu när han inte finns där längre, en genuint god och human medmänniska med ett ständigt varmt leende på läpparna.

Det brukar sägas att när döden inträffar skall man glädjas över livet och den tid man fått tillbringa tillsammans. I Svens fall finns det mycket att minnas åt och att glädjas vid.

För familjen

Staffan Ekwall