Den 20 augusti 1942, mitt under brinnande världskrig, går ett nattåg mellan Warszawa och Berlin. Bland passagerarna finns Göran von Otter, då andresekreterare vid svenska delegationen i Berlin, och en ung SS-officer som heter Kurt Gerstein. Av en slump börjar männen samtala.

Det som den unge tysken berättar är svårt att tro, så fasansfullt är det. 6000 judar mördade i gaskammare i Belzec. von Otter lyssnar till Gersteins bekännelse i timmar.

Gerstein hoppas att svensken ska föra kunskapen vidare i hemlandet. Att budskapet ska nå de allierade, att de ska agera för att få stopp på folkmordet.

Men så händer inte så mycket mer. I stället grips Gerstein av fransmännen 1945, misstänkt för krigsförbrytelser. Inuti militärfängelset skriver han om fasorna i Förintelselägren, den så kallade ”Gersteinrapporten”. Han hittas sedan död i sin cell. Resten överlämnas till nästa generation. Skuld och dokumentation, ibland svårtolkad sådan.

Göran von Otter är redan död när min farmor Birgitta von Otter, hans dotter, läser om mötet med Kurt Gerstein. Farmor känner att hon måste gå djupare. Hon läser Gersteinrapporten och finner sedan att Göran von Otter faktiskt, senare i livet, sökte upp Gersteins änka i Tyskland. von Otter borde ha gjort mer för att rädda ”visselblåsarens” liv, tycker änkan.

Farmor åker själv och besöker Gersteins enda kvarlevande barn, Adelheid von Platen. Mötet filmas av SVT och blir dokumentär.

Jag sitter på Bio Roy i Stockholm när ”En svensk tiger” har premiär 2019. Ser min farmor på bioduken samtidigt som hon sitter där bredvid mig i en mörkröd fåtölj.

Det verkar inte vara lätt att göra upp med arvet från tidigare generationer. Det finns så mycket som aldrig blev sagt, men som ändå märkts och märkt. Saker som framskymtat i diffusa stämningar och i handlingar som framstår som närmast oförklarliga för den som inte vet.

När slutar smärta, sorg och skuld att gå i arv?

Själv är jag för ung. Därför måste jag lyssna till dem som fortfarande bär på tyngden av att något i historien gick så fruktansvärt fel.

***

En kall januaridag några år senare, denna vecka, är scenografin en annan. Bio Roys mörkröda fåtöljer ersatta av bruna i Karlfeldtgymnasiets aula i Avesta. På scenen står tre personer. I publiken, fler än 400 gymnasieungdomar.

Vi ska få ta del av minnen från en annan tid. Tankar förvaltade av människor som tagit på sig att berätta.

Helena Trus, journalist på Expressen, har skrivit en bok om sin farmor Cyla (Ett kilo socker: farmor glömmer aldrig priset på sitt liv, 2020). Cyla är en ung judinna i 30-talets Polen som ger upp hela sin identitet för att överleva.

Föreläsaren och författaren Julie Lindahl växer upp i Brasilien trots att hela moderns familj är tyskar. Hur hamnade hon där? Och vad är det för slags förtegenhet som lagt ett kvävande täcke över relationerna i hennes familj?

Anders Falk, från duon Adolphson & Falk, ackompanjerar Trus och Lindahls berättelser med sång och gitarr.

En sång handlar om hur Trus farmor Cyla måste förtränga hela sitt jag för att klara sig undan nazisterna. Hon låtsas vara en annan, att hon inte är jude.

En annan sång handlar om Lindahls uppgörelse med det förflutna, där hon i stället för att titta bort väljer att söka sanningen om morföräldrarna. Den finns i ett arkiv i Berlin och när hon väl hittar den måste Lindahl förhålla sig till den: att hennes mormor och morfar var aktiva nazister i SS. Att de klev på en båt till Sydamerika för att undvika Nürnbergrättegångarna.

Ytterligare en sång handlar om Hédi Fried, vars livsuppgift blev att förmedla berättelser från Förintelsen.

***

I aulan på Karlfeldtgymnasiet visar Lindahl en bild på en liten flicka i tysk folkdräkt. I boken ”Pendeln” (2019) utforskar hon släktens nazistiska historia.

Titeln syftar till den pendel hennes mormor ibland använde för att avgöra om något var bra eller dåligt, sant eller falskt. Där pendeln stannade fanns svaret. En vidskeplighet som Lindahl tror beror på att mormodern, som medlöpare till nazismen, tappat sin egen inre moraliska kompass.

Den där inre kompassen som kanske faktiskt började fungera igen i Kurt Gerstein, när han såg allt det ohyggliga i Belzec. När han ställdes inför resultatet av det som i början var hans egna, politiska val.

Det är viktigt att ha en sådan kompass. Men i en radikalisering kan den börja åt peka söder när man egentligen ska åt norr.

***

Den 27 januari 1945 befriades fångarna i Auschwitz-Birkenau av Röda armén. 78 år senare genomför vi Förintelsens minnesdag.

Även om världen redan då började inse omfattningen av nazismens brott mot mänskligheten dröjde det innan vi på allvar började prata om Förintelsen i Sverige. Innan vi förstod att just det här smärtsamma minnet från det förflutna har något högst väsentligt att säga oss.

I dag åker skolklasser till Förintelselägren i Auschwitz och Birkenau för att ta in det mörker som finns där.

Enskilda som Julie Lindahl, Helena Trus och Anders Falk gör viktiga folkbildningsinsatser som den på Karlfeldtgymnasiet denna vecka och blir en brygga mellan generationerna.

På så vis lever berättelsen vidare. Och det måste den göra. I olika former.

Att bara konstatera att nutidshändelser ”liknar 30-talet” räcker inte och är heller ingen effektiv strategi. Nya händelser är nya, men de bär ändå på mönster som liknar de brott mot mänskligheten vi kan läsa om i historieböckerna. Stora och svåra historiska skeenden som vi behöver prata om för att ens försöka förstå.

Vi ska vara på vår vakt. Vi ska berätta, och minnas. Inte bara av rädsla för att just detta – Förintelsen – ska upprepa sig. Utan för att kunna urskilja de mönster som föranleder en annan katastrof. Så att fler kan höra när varningsklockorna börjar ringa.

Göran von Otter gjorde fel i att inte erbjuda sitt, eller Sveriges, stöd till SS-officeren Kurt Gerstein när denne försökte slå larm. Det misstaget är en lärdom. En ”svensk tiger inte längre”, kan man ju hoppas.