Så samlades de igen. Några av alla de människor som står i första linjen i det lokala demokratiarbetet i Ludvika.

Lärare, fältassistenter, diakoner, idrottsledare och andra företrädare för det breda civilsamhället. Med några gäster var de 120 deltagare på Högbergsskolan i Ludvika – samlade för utbildning och erfarenhetsutbyte en solskenslördag årets första löningshelg. Det var väldigt fint att se!

Frågor om våldsbejakande extremism tillhör samhällets allra svåraste men därmed också mest intressanta.

I Dalarna är det tyvärr särskilt relevant att tala om högerextremism. Om nazism. Men det är förstås lika illa när en person radikaliseras till en vänsterextrem eller islamistisk terrorsekt.

Det finns också kopplingar mellan radikaliseringen till våldsbejakande extremism av politisk karaktär – som alltså syftar till att med våld omstöpa samhället – och rekryteringen till de gäng som nu plågar Sverige med sina mord och sprängdåd.

Även om extremismens uttryck varierar, och vissa delar är rent polisiära eller hör kriminalvården till, så är det smärtsamt tydligt att även vi som verkar i andra delar av samhället behöver prata mer om förebyggande insatser. Ingen enskild åtgärd är så viktig och verkansfull som att en människa blir kvar inom det demokratiska samhällets ramar.

Jag hade själv nöjet att leda ett av samtalen där på Högbergsskolan i Ludvika. Till det hade jag bjudit fyra kloka människor.

Där stod Sheyma Sheikhnur, som arbetar med integrationsfrågor inom RF/SISU Dalarna (tidigare Dalaidrotten). Ärligt och modigt ringade hon in idrottens utmaningar när det gäller tillgänglighet. Idrotten bygger många broar, men det är inte så enkelt som att precis alla unga hittar dit. Även om offentliga bidrag gör medlems- och deltagaravgifter överkomliga för de flesta, så finns det familjer som helt enkelt inte har råd.

Sheikhnur konstaterade, återigen ovanligt rättfram för att tala om en rörelse hon själv tillhör, att det ibland sker segregation mellan idrottsföreningar. Att även om idrotten totalt sett samlar en otrolig bredd – ja, en som förmodligen enbart överträffas av skolan – så är faktiskt integration inte självklar.

Intill stod Kaija Holmgren, lärare på Hitachi-gymnasiet i Ludvika som outtröttligt utbildar nya generationer unga om Förintelsen och ordnar årliga hågkomstresor i ämnet. Hon sa att läget i Ludvika är bättre och lugnare nu än för några år sedan, men att hon ändå oroas över att gränser förskjuts. Hon uppmanade alla deltagare att markera mot fördomar och konspirationsteorier. Att vi ska reagera i tid.

Madelene Goldmann, rektor på Lorensberga skola i Ludvika, konstaterade att arbetet för tolerans och emot extremism egentligen aldrig tar slut. Särskilt sant är detta i skolan, där varje ny generation passerar. Att de där utforskar och prövar samhällets gränser.

Cecilia Malm, ledare inom Rädda barnen i Dalarna, uppmanade oss att se den helhet som alltid finns kring ett barn eller en ung vuxen. Hur ekonomiska och sociala sammanhang spelar in. Att extrema organisationer och gäng utnyttjar detta för att locka unga med pengar och ”status”.

Mirakelkuren då?

Det finns ingen.

Men just den insikten är en bra början.

Det brukar sägas att ”det krävs en hel by för att uppfostra ett barn”. Självklart kan inte skolan, kommunen eller någon annan enskild aktör förmå alla som riskerar att falla offer för radikalisering till våldsbejakande extremism eller gängkriminalitet att välja en annan väg.

Jag tror dock att ”välja” är ett nyckelord.

Vi kan inte bara vädja om att människor ska välja bort hat, våld och ett destruktivt liv. De ska ju självmant göra det för att de inser att det är det rätta. Att den normala vägen ger ett mycket bättre och rikare liv.

Det är ju för deras egen skull, och för sina familjers, som de ska säga nej till extremism.

Ska vi lyckas med det förebyggande arbetet räcker det inte att bara vara emot. Vi måste också vara för något.

Att från samhällets sida enbart straffa och låsa in människor i takt med att de hamnar på irrvägar är otänkbart, både i mänsklig och ekonomisk mening. Då är stor skada ofta redan gjord.

Så samtidigt som vi varnar för den ofrihet och det lidande som väntar den människa som väljer våld och kriminalitet, måste vi visa på den frihet som är möjlig genom ett hederligt liv. Och vi måste vara särskilt noga med att hjälpa unga att nå dit.