Hör här! Om klimatkrisens alla framtida verkningar skulle visa sig samtidigt precis här och nu så skulle det förstås vara vår tids politiska megafråga. Den skulle prägla alla beslut och genomtränga all politik. Kruxet är att orsak och verkan är åtskilda i tiden.

Klimatförändringen orsakas i nutid av vårt sätt att leva men visar sig först gradvis och senare. Det är därför det är politiskt möjligt att skjuta undan den från dagsagendorna och placera den längre bort i tiden utom räckhåll för våra omsorger. Det är också därför människan kan ha ångest inför klimathotet och ändå glömma bort det till vardags.

Ett vanligt sätt att hantera den motsägelsen har varit att lägga ansvaret långt bort ifrån sig. Klimatet har gjorts till något som internationella överenskommelser eller regeringspolitik ska lösa. Något för ”politiker” i de högre sfärerna. I valrörelsen stod partierna i kö med budskapet att väljaren inte ska behöva avstå något eller känna ansvar. Och regeringen rycker på axlarna fastän alla varningsklockor ringer: går det inte så går det inte. Simsalabim, vi prioriterar nuet helt enkelt! Men klimatkrisen är på riktigt, den kan inte viftas bort, den växer dag för dag och blir alltmer en tidskris.

Klimathotet växer nog i huvudet på de flesta, men ofta i en separat bubbla som ännu inte har brustit och runnit ut i resten av hjärnan och påverkat normer, vardagshandlingar och inte gett upphov till några nya starka politiska rörelser.

Problemet är ju inte så synligt till vardags och de flesta trampar vidare i sina liv som förut fast vi nu alla vet att det är ohållbart. Människan är nästan programmerad att fortsätta med det som tycks fungera. Men ett samhälle som inte sörjer för kommande generationer förlorar ju styråran totalt.

Vi måste försvara tanken att människan är fundamentalt ansvarig mot kommande generationer. Det hör till att vara människa.

Klimatkrisen får nu alltmer akut karaktär. Frågan förflyttar sig från framtiden in i vår egen tid. Bubblan brister till slut, hotet rinner ut i hela samhället och fordrar högst konkreta insatser. Det måste bli en självklarhet i kommuner och regioner att klimatpåverkan alltid vägs in med tyngd.

Hur går det till i trafikplanering, i bostadsbyggande, i energisystem? Kanske behövs det helt nya arbetsformer. Kan kommunerna till exempel inrätta en funktion för ”klimatsäkring” av alla beslut?

Just nu känns det väldigt långt dit där jag bor. Kommunen och Länsstyrelsen stoppar solceller på taken i flera stadsdelar i Falun. Människor som vill bidra till klimatomställningen får inte göra det. Argumenten är många och luddiga.

Ett är att det skulle kunna leda till att många vill ha solceller och att det skulle kunna förändra intrycket av Falun.

Ja, tänk om viljan till klimatomställning sprider sig som en löpeld från hushåll till hushåll, från stadsdel till stadsdel. Hela Falun skulle kunna se lite annorlunda ut!

Ja, säger jag, de städer vi byggde har ju blivit som museer över flydda tiders behov. De behöver förändras, de måste förändras. Vore det inte underbart att bo i en stad som gjorde till sin profil att titta framåt och ta sig an detta stora skifte? Falun som en plats för supermodernisering, Falun som ett samhälle där framtidstro ersätter klimatångesten.

Simsalabim, vi prioriterar framtiden!