I kultfilmen ”The Matrix” (1999) erbjuds huvudpersonen Neo ett blått och ett rött piller. Tar han det blåa förblir han i en bekväm men falsk tillvaro; tar han det röda vaknar han upp till en sann men hemsk verklighet.

Neo tar det röda pillret. Så vaknar han upp i en post-apokalyptisk mardröm, där världen styrs av maskiner vars energi utvinns ur slemmiga människokroppar kopplade till ett stort batteri.

Symbolen – det röda pillret – har efter filmsuccén använts som metafor bland så kallade ”incels”, människor i ofrivilligt celibat (mestadels män). Tanken har då varit att ”sanningen” utgörs av att sexuell kontakt med kvinnor är reserverad attraktiva män. På så sätt har ofrivilligt ensamma män hittat gemenskap i dyster och destruktiv självömkan.

Nu har Matrix-fiktionen, helt oskyldig till dessa reaktionära strömningar, gett upphov till den även i Sverige närvarande ”redpill-rörelsen”. En grupp kvinnor har tagit begreppet till sig och lanserar sin sanning på sociala medier. Layah Heilpern, en brittisk centralfigur som uppmärksammats i Sveriges Radio, säger: ”det vackraste en kvinna kan göra är att vara en fru och uppfostra barn med en stark man som skyddar och försörjer” (SR 1/3). Enligt henne är det bara genom att ”vakna upp” till denna insikt som en kvinna kan bli lycklig.

Med andra ord: Den samtida feminismen, frigörelsen, är för Heilpern och hennes gelikar en post-apokalyptisk mardröm.

Samtidigt väljer allt fler kvinnor i Sverige att skaffa barn utan män. Många verkar tycka det är svårt att hitta en ”vettig” man att bilda familj med.

Här skulle man kunna tro att dejtingapparna vore en räddning. Men en ny undersökning om hur nätdejting förändrat könsrollerna pekar på motsatsen. Det har den nämligen inte gjort alls.

Till 80 procent är det männen som skriver först. I de 20 procent där kvinnan tog första initiativ blev hon i stället ”straffad” med tystnad (SVT 5/3). Kvinnan tycks alltså lyckas bäst på dejtingappar genom att vara passiv.

Det är förvisso en bra bit kvar till redpill-rörelsen och dess budskap, men nog kunde man hoppas att tekniken inte skulle förstärka traditionella könsroller.

Möjligen bevittnar vi feminismens medelålderskris?

Jag tror problemet ligger i att vi, som kollektiv, hela tiden försöker definiera och omdefiniera kvinnobegreppet. Varför kan inte var och en få bestämma över sin ”kvinnlighet”, om det nu måste vara en parameter i hur vi bedömer oss själva och varandra.

Feminismens medelålderskris, om vi kallar den för det, bär på känslan av att våra uttryck inte inrymmer allt de borde.

Redpill-galningarna – ”tradwife” är ett annat ord för en kvinna som tror på det ”patriarkala äktenskapet” – har kanske tröttnat på oroligheterna i världen och sökt sig till något bekant. Liksom nationalismen frodas i en globaliserad värld, där en hel del går och drar något gammalt över sig.

Personligen tycker jag att den största sunkigheten ligger i behovet av kategorier. Tänk vilken frihet, om en slapp förhålla sig till ”manligt”, ”kvinnligt” och ”kvinnoroll” hela tiden.

I dag finns en uppsjö definitioner av kvinnlighet, olika trosuppfattningar med egna kosmologier. Men i likhet med religionen måste det finnas gränser.

Redpill-rörelsen framstår som ett hån mot de samhällen där kvinnan fortfarande saknar valmöjligheter. Men den som vill vara en ”tradwife” kan så klart få vara det. Det låter emellertid inte särskilt roligt.

Den som inte vill föda barn, eller göra något annat som historiskt förknippats med att vara kvinna, behöver inte göra det.

Det mesta går an. Så länge man inte försöker tvinga på någon annan sin övertygelse. Det är då det blir otäckt, och förtrycket uppstår.