De flesta är bekanta med den otäcka uthängnings-mentaliteten. Den som driver fram sajter och grupper i sociala medier för att sortera medborgare i onda och goda.

Det är en skrämmande drevmiljö där människor som saknar tillräckliga kunskaper om såväl juridik som journalistik tar sig rätten att leka ”domstol” och ”tidning”. Allt med syfte att utdöma hårdare straff och orsaka större publicitetsskador än vad som är möjligt inom den formella rättskipningen och seriösa journalistiken.

En sådan digital skampåle är ”Dumpen”, en sajt som blivit ökänd för att hänga ut människor som dömts för sexuella övergrepp mot barn. Sajten hänger också ut personer som aktivisterna själva ertappar med att söka sexuell kontakt med barn. Metoden går ut på att låtsas vara barn, och få någon att fastna i fällan.

Formellt har sajten ansvarig utgivare och verkar i skydd av tryckfriheten. Däremot är Dumpen inte ansluten till det medieetiska systemet, så den som upplever sig orättvist behandlad kan inte klaga hos Medieombudsmannen. Det i sig är värt kritik.

Bakom verksamheten står bland annat tidigare höjdhopparen Patrik Sjöberg, som försvarar sina ”pedofiljägare” med att ”Vi vet att vi räddar väldigt många barn” (SVT 5/3).

Sexualbrott mot barn är förfärliga och förkastliga. Ändå kan målet att förhindra sådan brottslighet inte helga vilka medel som helst.

Dumpen har granskats föredömligt av tidningen ETC som avslöjat en smärtsam avsaknad av pressetiskt tänkande och en direkt ovilja att se verksamhetens konsekvenser.

Som så många gånger förr när utfallet är dåligt finns här en vid första anblick god ambition: Att varna för förmodat farliga personer.

Men den här typen av uthängningar har en mörk baksida.

När Dumpen presenterar sina sanningar lockas vissa anhängare att ”ta saken i egna händer” och skipa egen rättvisa. Resultatet blir medborgargarden.

Som P4 Dalarna rapporterade 16/3 har en av uthängningarna på Dumpen lett till att en man i Ludvika misshandlats. Ett brott som dessutom filmades i förnedringssyfte, varpå filmen lades ut i sociala medier. Gärningsmännen slog även sönder rutorna på mannens bil och skar sönder däcken.

Polisen är sparsam i sina kommentarer men avfärdar bestämt de rykten som florerat i sociala medier om att den misshandlade mannen skulle ha varit tidigare dömd för sexualbrott mot barn.

Sara Nilsson, talesperson för Dumpen, säger i en kommentar till P4 att ”vi löser inget med våld, men vi måste varna” (SR 16/3). Ännu en gång försöker alltså ledningen friskriva sig från ansvar. Men här ledde uthängningen bevisligen till våld.

Det Sara Nilsson, Patrik Sjöberg och alla andra inblandade borde fråga sig är vilket slags samhälle de vill ha. Ett med medborgargarden, eller ett där var och en får en rättvis prövning och straffas därefter?

Bedömningar om när, var och hur enskilda personers identitet avslöjas bör göras av publicister som erkänner mediemaktens ansvar och låter sig granskas av Medieombudsmannen (vilket denna tidning självklart gör).

Dumpens ledning och förespråkare vägrar se att gärningsmännen, alltså även dömda brottslingar, har helt oskyldiga familjemedlemmar. Här har ETC visat hur oskyldiga fått sina liv förändrade efter att Dumpen gått på jakt efter egen rättvisa.

Finns bevis om brott? Utmärkt, lämna till polis och låt rättvisan ha sin gång.

Maia Hörstadius

Gabriel Ehrling Perers