Bankkollaps i USA. Krig i Ukraina. Och Fricks konditori är sålt. En liten nyhet kan man tycka i det stora globala perspektivet. Men inte för oss som bor i Rättvik.

Det globala är det lokala, det lilla och det stora hänger ihop. Den kinesiske filosofen Lin Yu-tang skriver att patriotism är den mat vi åt som barn.

Fricks är en del av vår gemensamma historia i Rättvik. Fricks är en institution.

Jag minns det första Fricks, i Vikarbyn, det fanns när vi flyttade dit 1959, ett litet rött hus med trädgårdsservering på gräsmattan. Och jag minns Fricks på Storgatan, med en liten jukebox på väggen. Låtarna hade vi tonåringar redan lyssnat av i ett bås på Centrum.

Vad är det som gör konditorier speciella? Världen är full av klassiska konditorier, med aura. Särskilt i Wien, där man kan tillbringa hela dagen med en kopp kaffe och en tidning utan att få sneda blickar.

På ett kafé i Wien skrev jag på 1970-talet en lördagseftermiddag hela programmet för FN:s internationella handikappår (1981). Att jobba på kafé har blivit mer och mer populärt i laptopens tid. Det lätta slamret av koppar, bruset från samtal som inte angår en och därför inte stör, stimulerar hjärncellerna.

I Rättviks konditorihistoria ingår inte bara Fricks. Vi minns Verners, på Storgatan, bredvid gamla Palms (nu Blomsterliv), med korvförsäljning i lucka. Jag minns också Klingbergs, bredvid Centrum, där mor och jag brukade förfriska oss efter shopping i samhället.

Klingbergs hade faktiskt en roll i andra världskriget. Ett antal amerikanska flygare som var internerade i Rättvik brukade hänga där. En tog sig tillbaka till England och deltog i bombningarna av tyska städer i krigets slutskede (en kontroversiell del av de allierades krigföring). Han döpte, sägs det, sitt flygplan till ”Konditori Girl”.

Jag har också dimmiga minnen från ett Barnens Dagtåg på 50-talet, som jag observerade från balkongen på ett konditori ovanför nuvarande Siljan Optik. Namnet minns jag inte, gör kanske någon annan det?

Även Vikarbyn har mer konditorihistoria än Fricks. När jag går i bykärnan, minns jag den vackra lilla bersån utanför Janssons. Vi hyrde hos Ernst och Anna Jansson flera somrar och jular. På morgnarna kunde man smita ner till farbror E i bageriet och skrapa plåtar.

Min äldsta kompis i Vikarbyn jobbade ett tag i kaféet. Hon brukade smuggla med sig en grön marsipanklump, stor som en knytnäve, för vår kvällsförsäljning av lotter i hyreshusen på Stationsvägen. Vi satt i trapphuset och gnagde.

Jag tror konditorier passar vår livsstil i Rättvik. Att unna sig en semla, en polkagrismaräng eller en budapestbakelse på Fricks är en ekonomiskt överkomlig njutning. Vid niotiden kan hantverkare som varit uppe sedan sex inta en rejäl frukost.

Här träffas pensionerade lärare, här smidde i fyra år vårt Nätverk för bra äldreomsorg planer för att ruska om kommunen. När man gymmat kan man unna sig ett glasswienerbröd.

Nu får Fricks ett annat namn, som skett med mycket annat i Rättvik. Men vi rättvikare har ett långt minne.

Jag kommer att fortsätta säga Fricks. Och konditoriet får heta vad det vill. Bara glasswienerbröden inte försvinner.