”Kära kund”, inleder hemtjänstföretaget sitt mejl till mig som anhörig.

”Kära kund, vi kommer minska antalet bilar så du kan inte följa med på inköp.”

”Kära kund, vi kommer minska antalet bilar så du kan inte erbjudas social tid.”

Kunden är i det här fallet min sjuka mamma som inte kan tala, läsa eller skriva. Hon har begränsad rörelseförmåga och begränsad kognitiv förmåga. Hon är i behov av hjälp flera gånger om dagen.

Hon är inte en kund som är ute på shoppingtur och ska välja olika varor, hon är heller inte en vara som ska köpas och säljas, marknadsföras eller prutas på – hon har drabbats av sjukdom som lett till flera funktionsnedsättningar. Hennes särskilda behov har utretts och hon beviljats insatser utifrån detta.

Min mamma är inte en kund, hon är en människa med känslor, historia och framtid.

Min mamma är lika mycket min mamma som din mamma. Det här är samhället vi alla lever i.

Redan tidigare i år signalerade hemtjänstföretaget som köpt upp det tidigare – vilket vi valde eftersom personalgruppen var liten och det passade hennes kommunikationssvårigheter – att deras bilar skulle komma att dras in och att det skulle påverka deras utförande. När vi som anhöriga frågade efter motivet till den försämrade kvaliteten, fick vi till svar att det här företaget minsann tänker på miljön och därför använder sig av cyklar. De slog sig för bröstet.

Min mamma kan inte längre cykla. Hon struntar i om hemtjänstföretaget källsorterar, äter vegetariskt eller lever med flygskam. Min mamma har alltid älskat naturen och värnat miljön, men henne hjälpbehov har inte med miljön eller klimatet att göra.

Hennes livskvalitet och delaktighet sjunker betydligt av att inte kunna följa med på inköp. Hon kan inte förmedla innan vad hon vill köpa. Men med sällskap kan hon själv ta sig runt och välja de varor hon vill ha. Att detta tas ifrån henne är förödande, särskilt i kombination med att inte kunna få komma ut på social tid med den personal som känner henne och förstår hennes sätt att kommunicera. Särskilt för henne som inte har några anhöriga i närheten.

När vi anhöriga ifrågasätter detta får vi höra att tidigare utförare skämt bort henne och varit för generösa. Hur ska detta förtäckta ekonomiska motiv, kallat miljötänk, på något vis gynna våra äldre och sjuka?

I en annan värld skulle vi slippa vara köpare och säljare på en unken marknad när vi är beroende av hjälp, men i vår samtid tvingas vi först vara en del av marknaden och dessutom mötas av människofientliga floskler som dessa.

Miljön är viktig, men det ska inte ligga min mammas behov till last.

Ansvariga på företaget har såklart inget mer att säga. Handläggaren på kommunen går inte att nå.

Så nu undrar vi, vad har Falu kommuns politiker att säga om detta? Är det såhär ni vill att hemtjänsten ska bedrivas i kommunen?

Linn Jansson

Anhörig

–––

Har du något att säga? Här kan du enkelt skriva och skicka in en insändare eller debattartikel.